maria dagen, men inte min dag...

fy helvetes jävla faan. Jag är så jävla besviken på allt. Ska bli nunna och gå i kloser eller operara bort sinnet för känslor.. Äts upp inifrån. jag trodde jag hade det så bra, JAG hade det så bra, men helt plötsligt, finns jag inte på din karta längre. Tårarna vill bara inte sluta rinna. Även om dom borde göra det, för det känns inte som något att gråta åt, som om jag varit i en lek. Men jag kan inte rå för att den här leken har tagit mig med storm, lyft mig upp, ruskad om mig och fått mig att må så bra som jag inte gjort på flera år! Och när man sitter där och tror att allt är som vanligt, så får man dom orden i ansiktet. Nu har livet rasat igen, bor hos pappa en tid nu, hur länge vet jag inte. Minst tre månader, har ju ingen rätt att "komma hem" heller.

Jag vill bara gå hem och lägga mig i den famnen där jag känner mig som bäst, och bara känna mig Speciell. Men det kommer aldrig mera ske, och det skär i hjärtat. Hej då.. hej då.