jag borde portas!


Igår spenderades dagen på bibban i stan och företrädde skolan. Många som hade bra och roliga frågor som vi kunde svara på och hjälpa till och vi jobbade väldigt bra ihop :) Karro och jag, kanon! :) Innan dess va jag ute och gick en "lång" promenad med Disel. Och njöt av solen. Efter bibban blev det stan en snabbis, sen till farmor och farfar, fick lite fika. Hem och packa väskan och sen till mamma. Sov där igår och åt lit god mat och efterätt. Firade mamma ensam för första gången på typ jaa, många år är det allafall. Kändes lite konstigt, men jag får börja vänja mig.

Men om jag bara kunde låta bli att läsa på alla sidor, läsa alla bloggar och artiklar i tidningar, sluta tänka på alla lät texter och associera allt som alla säger med det som har hänt nu så tror jag att jag skulle må lite bättre. Jag straffar mig själv hela tiden. Allt som händer påminner mig om honom, när ska det sluta? Jag orkar snart inte mera saker. Jag påminns om allt vart jag än går. Det enda stället där jag finner någorlunda ro är stallet. Där finns det minst saker som påminner mig om allt underbart som jag numera inte kommer få med dig mera.

Men allt här i livet har en mening, och om man tänker tillbaka så är jag så glad att allt har hänt som det har allafall. jag har fått ett mera värdigt liv. Jag skulle tom kunnat släppa allt bakom mig, men så kom bomben i tisdags. Och nu vet jag inte vart jag ska sätta mina gränser eller känslor. Det äter upp mig innifrån. På söndag ska jag kapa det flera banden och det gör så ont. jag ville verkligen inte att det här skulle hända. Jag har sattsat allt! Riskerat allt. Nu är jag tillbaka på noll igen. Och från i tisdags är jag under, hur man nu kan vara det? Men en positiv sak med det hela. Det går bara uppåt, och där ute någonstans finns någon som verkligen förtjänar mig. Mr charming, find me please?